Fortsättning
Jag försöker göra så gott jag kan men de räcker inte han sparkar undan mig och säger att jag inte kan någonting. Jag hamnar på golvet , han sparkar mig i magen. Jag känner mig helt maktlös. Madelene kliver in genom dörren och rusar in till vardagsrummet där jag ligger och krälar. Jag hör svagt hur hon skriker på pappa, sedan hör jag en smäll. Han slog henne! Hur kunde han vara så dum, mig kan han få slå mig henne ska han inte röra så är det bara. Pappa går ut genom dörren och kom inte tillbaka först senare på kvällen. Kanske att han mådde dåligt av de han gjort, och kommer tillbaka och ber om ursäkt. Men sånt kan man bara drömma om i min familj.
Dagen därpå när jag går till skolan stoppas jag av en bil, bilen åker upp till kanten och ropar mitt namn. Det är min lärare! Hon ville att jag skulle åka med henne till skolan. Jag tvekade men ja satte mig i bilen ändå. Min lärare (Lena) undrade hur jag hade det hemma. Som vanligt svarar jag att det är bra, men de är de inte.
Hon ser fundersam ut och berättar att hon sett hur jag utvecklats och de blir bara mer negativt för varje dag. Hon vet att de är någonting som inte står rätt till. Men jag vågar inte berätta. Lena är en snäll och omtänksam person som vill allas bästa. Hon har brunt långt lockigt hår och är runt 27 åldern.
Lena berättar om att hon sett blåmärken på min kropp, och att hon ser tydligt att de inte är någonting som står rätt till. Det fick henne att fundera när jag gick med i skolan ” emot våld ” grupp. Men vad ska jag säga? Pappa skulle bli rasande om han får reda på att jag gått till min lärare och skvallrat.
Men jag kan inte hålla mig, mina tårar började rinna ner för kinden. Hon tröstade mig med att det är helt okej att gråta ut ibland. Lena talar om för mig att hon vill hjälpa min på bästa sätt, och att det vore bra om jag berättade exakt vad som pågår hemma i mitt hus. Utan att ens tänka mig för slinker det ur mig, ” han slår mig”. Jag vet inte vad jag tänkte med.
................................Fortsättning följer........
